barnlös, ja och nej
Sitter vid fotänden av min sons säng. Jo, det är sant. Jag har redan blivit mamma en gång. Ändå räknas jag som oförklarligt barnlös nu.
Det är åtta år sedan min son låg i min mage. I mars är det nio år sedan han föddes. Det mest naturliga och det mest overkliga på samma gång. Föräldraskapet upphör aldrig att förvåna mig. Det är mångbottnat och utmanande. Kärleksfullt och givande.
Märker ofta hur relationen till mina egna föräldrar liksom dyker upp och synliggörs i relationen mellan mig och min son. På gott och ont hör jag min mammas röst och tonfall i min egen röst.
Nu lever jag med H. Han har inte egna barn (än). Vi har försökt få barn tillsammans men det har inte hunnit bli något än. Provsvaren från utredningen visade inte på några brister eller bekymmer. Ändå har det gått ett år utan ny graviditet. Därför räknas vi tillsammans som oförklarligt barnlösa. Vet inte om jag gillar den formuleringen. Oförklarligt. Det verkar jobbigt. Som nåt jäkla mysterium. Ett oförklarligt, övernaturligt fenomen. Barnlösa. Gillar inte det heller. Vi har ju min son i våra liv. Och en del andra barn också. Vänners barn. Släktingars barn. Vi har inte gemensamma barn (än). Men barnlösa, det är vi inte. Jag kan gå med på spädbarnslösa. Jag längtar efter den där lilla skrynkliga tjocka barnakroppen. Fettveck vid handlederna och tre dubbelhakor. Doften. Mjukheten. Värmedynan. Hehehe, skojar lite. Ska inte använda bäbisen som värmedyna. Bara litegrann.
