tillbaka i skolbänken
Igår började det. Eller rättare sagt, det skulle börja igår men första skoldagen blev något av ett antiklimax. Återkommer till det.
År 2007 avslutade jag socionomprogrammet på universitetet i Växjö, numera Linnéuniversitetet (LNU). Jag tog inte examen, jag har kvar min c-uppsats att göra plus ett par smådelar, någon liten inlämningsuppgift och tidigare fem poäng sociologi.
I våras kontaktade jag en studie- och yrkesvägledare på LNU, och hon ordnade en individuell studieplan åt mig. Det betyder att jag kan tenta av mina saknade poäng och såsmåningom examineras enligt den gamla kursplanen, från 2007. Mycket har hänt sedan dess (som tur är), nu läser t.ex studenterna en extra termin och de har c-uppsatsen förlagd till näst sista terminen, istället för sista som det var när jag pluggade. Elva år sedan sist jag läste på socionomprogrammet. 2007 och 2018. Det är ett lite hissnande perspektiv. Får nog göra ett eget inlägg om det.
Hursomhelst, det känns otroligt kul och härligt att få lov att bryta jobbvardagen med att känna sig lite studentikos igen. Uppfriskande! Somligt var sig dock likt på universitetet, första dagen på kursen var minst sagt oorganiserad och med ett schema som inte stämde och missnöjda studenter som bälgade i sig kaffe på kaféet vid Universitetsbibblan. Rätt mysigt ändå att få hänga med dem. :)
Jag passade på att nyttja den överblivna tiden till att uppsöka administratören för socionomprogrammet i Växjö. Jag har inte kunnat registrera mig på kursen och har därför inte fått all info som resten av klassen har tillgång till. Det verkar inte vara helt klockrent att studera med individuell studieplan när en vill läsa vissa kurser i Växjö och andra kurser i Kalmar. På pappret såg det bra ut. I datorn syntes det inte alls. Administratören beklagade sig, och jag fick börja jaga studie -och yrkesvägledaren igen. Fortsättning följer.
